Lördag morgon och jag vaknar upp till en tyst stad idag, mitt älskade Stockholm.
Jag är skakad och för första gången på länge famlar jag efter ord. Vid tretiden igår satt jag och fikade med mina kollegor när jag fick nyheten om att det precis skett ett attentat i Stockholm, några hundra meter ifrån mitt kontor. Väldigt snabbt fick jag veta att mina nära och kära var i säkerhet, men i timmar befann jag mig ”fast” på kontoret då det var innanför avspärrningarna. Vi såg genom fönstret hur folk kom springande åt vårt håll och hur Centralstationen (som bara ligger några få meter ifrån kontoret) evakuerades på grund av bombhot.
Vid sjutiden på kvällen gick jag skärrat från kontoret för att möta Daniel som också varit fast på sitt kontor. Vi tog oss till en plats där min mamma och syster kunde plocka upp oss och köra oss hem. Omkring åttatiden kom jag innanför dörren hemma och kunde äntligen andas ut lite grann. Jag har aldrig känt mig så hjälplös och jag kan inte låta bli att tänka på vad som skulle ha kunnat hända om jag hade haft min träningsdejt 1 timme tidigare, för då skulle jag ha gått precis där attentatet skedde..
Mina tankar och min kärlek går ut till offren, deras anhöriga och alla andra som på något sätt drabbades igår. Till poliser, brandmän och ambulanspersonal som sprang mot ondskan. Till alla fantastiska medmänniskor som ställde upp för varandra och visade att det finns ljus även i mörkret. Jag har aldrig känt mig stoltare över att vara Stockholmare. Och vet ni vad? The show must go on. Vi kan inte sluta leva och vi kan inte låta ondskan och hatet vinna. Ta hand om varandra och låt kärleken övervinna mörkret ❤️
