Imorse ringde klockan strax före halv 7. På en söndag? Japp, det stämmer. Jag skulle nämligen lite spontant springa STHLM Urban Trail. För några veckor sen fick jag frågan om jag ville vara med och springa som en del av Team Barebells och eftersom jag sällan tackar nej till en utmaning så sa jag förstås ja. Jag har knappt sprungit allt under 2018 och sist jag sprang 10km var ett år sen.. men jag vet att jag har ett ordentligt jävlar anamma i mig så jag tänkte helt enkelt att det fick gå ändå 🙂
Före och efter loppet
Vi var ändå ett helt gäng på totalt 13 pers som skulle springa ihop och sen jag började springa med Adidas runners för ett par år sedan har jag lärt mig att uppskatta grupp-löpning, så jag kände mig väldigt pepp. Enligt väderleksrapporten skulle det regna, men på vägen ut till Djurgården var det strålande solsken och jag började nästan undra om det skulle bli för varmt för att det skulle kännas skönt att springa.
Jag mötte upp resten av laget vid Galärparken och fick min goodiebag med teamtröja, strumpor och lite Barebells-snacks. Vi tjejer fick aprikosfärgade tischor och grabbarna vita, tyckte de var superfina. Inom laget kom vi överens om att vi skulle hålla ihop och mer se loppet som ett roligt träningspass än ett lopp på blodigt allvar. Strax före 9 gick vår start och knappt 1km in i loppet kom såklart det utlovade regnet. Jag som hade mobilen i handen blev inte superglad över det, men vad gör man inte för instastories 😉
Det speciella med STHLM Urban Trail är att loppet går igenom flera olika spännande byggnader inne i stan, platser där man verkligen inte skulle springa i vanliga fall. Vi sprang bland annat igenom olika museum, in på musikaliska, på Skansen, genom Rigoletto biograf och genom en öde MOOD-galleria. Tyvärr var det en hel del trappor och rulltrappor och inne på vissa museum var det så varmt att jag höll på att smälla av, men jag måste erkänna att det var en väldigt rolig upplevelse ändå.
Vi höll snack-tempo hela loppet och det var verkligen så mycket roligare att springa och prata och lära känna varandra, än att bara kuta allt vad man har. Efter ganska exakt en timme sprang vi i mål, hela gänget tillsammans och det var en riktigt härlig känsla. Vi sprang hela loppet, bortsett från några enstaka trappor och ett och annat selfie-stopp, men jag är supernöjd. Årets enda lopp och jag är så glad att jag ställde upp. Kroppen känns trött, men på ett härligt sätt.. jag känner mig stolt och jag tror faktiskt att jag fick tillbaka lite motivation till att ge mig ut och springa mer innan det blir för kallt ute 🙂 Nu ska jag titta ett avsnitt Elementary och be Daniel att massera mina fötter, det tycker jag ändå att jag har gjort mig förtjänt av 😉 Puss på er!