Ni kanske minns att jag i jakten på att hitta tillbaka till löparglädjen lovade mig själv för ett par månader sedan att jag skulle börja springa en gång i veckan. Sedan dess har jag faktiskt sprungit 1-2 ggr varje vecka och det är jag sjukt nöjd över.
Sakta men säkert känner jag hur det börjar kännas som en naturlig del av mitt liv igen. Det tar fortfarande emot lite grann ibland, men så fort jag fått på mig skorna och benen börjar springa så släpper det. Jag njuter av hur fantastiskt det är att jag har en kropp som klarar av det och jag känner verkligen hur bra det får mig att må, inifrån och ut!
Imorse fick jag draghjälp av D, min nya personliga runkeeper. Jag sa ”Älskling, jag skulle vilja springa ungefär 5km i 5:30 tempo” och han svarade ”okej, så länge du lovar att inte kolla på mobilen under tiden”. Deal.
Han verkar ha som en inbyggd farthållare, för bara på känsla höll han tempot. Han sa till när vi skulle öka eller sakta ner lite och informerade mig (som lovat) vid varje km. Det enda jag behövde göra var att springa efter, lätt som en plätt. Nästan.. haha. Det var väldigt jobbigt, men ändå precis lagom jobbigt. Och känslan efteråt? Så jäkla MAGISK! Det älskar jag, att hur jobbigt det än är så känns det alltid helt underbart efteråt 🙂