Löpning, hjärnan VS benen

”Jätte”-peppad inför löprundan, haha..

Förra veckan skrev jag ett inlägg om att jag så gärna vill hitta tillbaka till min löparglädje, den där känslan när man faktiskt är pepp på att få gå ut och springa. Känslan när man uppnår det s.k. ”runner’s high” och njuter även under själva passet, inte bara efteråt när det är klart (ni hittar inlägget HÄR). Jag har alltså bestämt mig för att jag ska springa åtminstone en gång per vecka. Tanken var att det skulle bli ett till löp-pass i helgen, men på grund av attentatet i fredags så hade jag varken ork eller lust till att ge mig ut och springa. Och eftersom jag vill att det ska vara kul, inte ett måste som ger mig ångest – så skippade jag det. Jag hade ändå sprungit på måndagen så jag var ”klar” för veckan.

Idag kände jag att det var dags för den här veckans löprunda. Jag bestämde mig redan igår kväll för att jag skulle springa idag efter jobbet. Mina ben var visserligen ganska möra efter gårdagens benpass, men vädret var skönt och jag hade ju bestämt mig. Jag var väldigt trött när jag kom hem från jobbet, men D var precis på väg ut genom dörren för att springa när jag kom hem, så jag bad honom att vänta på mig. Vi springer inte alls i samma tempo, men det var lika bra att passa så att jag inte skulle bli sittandes på soffan 😉

Sagt och gjort. Jag bytte om, snörade på mig löparskorna och drog iväg. Målet var att springa 5km och jag kände på en gång att det var skönt att få röra på sig. Benen bråkade lite med mig och kändes riktigt tunga, men jag var fast besluten att inte låta dem vinna över mitt psyke. Det var jobbigt, men samtidigt så kände jag också lite av den där härliga känslan av att flyga fram (mitt tempo var långt ifrån att flyga fram, men ni fattar 😛). Jag sprang i skogen och hittade en härlig ny runda som jag definitivt ska springa igen. Löprundan blev 5,5km och jag är jättenöjd. Känslan efteråt är verkligen magisk och nu mår jag så himla bra 🙂