När 2017 knackar på dörren

På något sätt så står vi här igen. December börjar lida mot sitt slut, 2017 knackar på dörren och jag tänker samma tanke som vanligt: ”hur tusan kan det redan ha gått ett år?”. Nu är det inte så värst många timmar kvar av 2016 och jag kan inte låta bli att blicka bakåt för att reflektera över året som varit. Eller nej, egentligen vill jag faktiskt gå tillbaka lite längre än så, tillbaka till 2012 – året då jag började fundera kring det här med kost och träning, så jag tänkte att vi kör en liten recap från de senaste fem åren kring hur min syn och mitt förhållande till mat, träning och välmående i allmänhet har sett ut 🙂

IMG_0834sommaren/hösten 2012

2012: Det här var året då min resa egentligen började. Jag såg på mig själv och insåg att jag var ohälsosam och överviktig. Jag var nog inte helt lycklig på insidan och det spelades även på utsidan. Jag hade tidigare inte brytt mig alls om varken träning eller vad jag åt, men nu var det dags för en förändring. Jag styrde upp min kost och genomförde mitt första lopp, midnattsloppet.

IMG_0838

sommaren 2013

2013: Under våren skrev jag mitt examensarbete tillsammans med en tjej som älskade att träna, så hon drog med mig på det. Jag lärde mig att älska morgonträning och min vardag bestod av cardio och lågkalorimat. Jag började inse att kroppen påverkas mycket av vad jag äter och det resulterade i ett maniskt räknande av allt jag stoppade i mig.

IMG_0842

våren, hösten och sommaren 2014

2014: Nu hade jag börjat finna kärleken till styrketräning och jag utvecklades väldigt snabbt. Mitt fokus var prestation och att hela tiden slå nya rekord, oavsett om det handlade om att gå ner i vikt, lyfta tyngre eller att springa snabbare. Jag blev helt inbiten i ”fitnesstrenden” och jag minns hur viktigt det kändes med proteinpulver, att ha de rätta märkena på träningskläder, följa alla bikini-fitness-tjejer på Instagram och att posta inspirerande före/efter bilder på min viktnedgång. Det här var året då jag startade bloggen för att berätta om min resa, men också året som jag nådde min uppsatta målvikt.

IMG_0846

sommaren och hösten 2015

2015: När jag äntligen nådde min målvikt var jag så utmattad av att ha räknat kalorier och poäng på allt jag ätit under de senaste två åren, så jag slutade med det. Jag fokuserade istället på att försöka hitta balansen att själv kunna reglera kost och träning. Inget var förbjudet och jag hade inga regler. Jag jobbade på att försöka hålla en normal vikt och försöka hitta en livsstil som jag faktiskt kunde hålla, både när det gäller kosten och träningen.

IMG_0826Några av mina favoritbilder från  2016, mest för att jag ser så glad ut 🙂

Så är vi då framme vid 2016. Under det här året har jag försökt att inte tänka så mycket och planera allt in i minsta detalj. Jag sa till mig själv att jag skulle äta det jag ville och träna det som jag tycker är kul. Jag har fokuserat på att kroppen ska må bra och leva länge och jag har jobbat otroligt mycket med att älska mig själv och min kropp.

Det har varit riktigt bra för mig att göra det och jag tror på något sätt att jag behövde det här året för att ”leka av mig” lite. De tidigare åren har jag lagt så mycket energi på att planera allt in i minsta detalj, så jag har försökt att släppa lite på det. Jag är en person som har svårt för att göra något halvdant, så jag ger allt eller inget, det är bara sån jag är. När jag då har försökt att släppa lite på tyglarna, så har utmaningen för mig varit att inte falla tillbaka till mina gamla, ohälsosamma mönster från 2012 och tidigare.

Jag känner mig själv så pass bra att jag är säker på att jag aldrig kommer att hamna där igen, men såhär i efterhand så vill jag vara ärlig mot er och mot mig själv och säga att jag har ätit betydligt mycket mer godis och sötsaker under det här året än vad jag kanske egentligen hade tänkt och velat. Då menar jag inte för att jag får ångest över det, utan för att jag så tydligt märker hur det påverkar min kropp. Äter jag mindre socker så mår jag bättre på insidan, orkar mer och blir dessutom mer disciplinerad kring min kost och träning i övrigt.

När jag ser tillbaka på de senaste fem åren så blir det så tydligt hur jag hela tiden utvecklas som person och lär mig mer, inte bara om näringslära och träning, men också hur just min kropp påverkas av det. Inför 2017 vill jag fortsätta att träna det som känns roligt och äta det jag har lust med, men kanske i lite mer måttliga mängder. Där menar jag framförallt att jag vill skära ner på det onödiga sockret som jag har tryckt i mig när jag nog egentligen bara har varit hungrig, men för lat för att fixa något ordentligt. Jag vill lära mig massor av nya saker och först ut är att jag i februari ska gå på en veckas surfcamp för att lära mig att surfa, hur häftigt är inte det?! Jag vill bli starkare, ännu bättre på att älska mig själv och att ge min kropp all den näring som den behöver. Och med det sagt så vill jag bara avsluta med att säga:

2017 – bring it!

Du är så mycket mer än en siffra

S.

S som i Serena van der Woodsen, de sura godisarna som framkallar barndomsminnen och S som i small. Den där klädstorleken som jag jagade så frenetiskt under en alldeles för lång tid, eftersom det kändes som det viktigaste i hela världen att kunna visa upp just den storleken på mina kläder. Som om man någonsin visar upp sin storlek för någon annan?! Trodde jag verkligen att det var någon som skulle bry sig om de fick se min storlek?! I vilket fall som helst helt, så var jag helt övertygad om att alla mina problem skulle lösa sig om jag bara “var en storlek small”. Som om det var definitionen av lycka och det ultimata beviset på att man hade lyckats, att man var smal.

Jag vet inte exakt vem som planterade den vidriga tanken i min hjärna, men året var 2014 och det var min verklighet. Det var det förresten under 2013 och stora delar av 2012 också. Det blev så pass viktigt att jag hellre tryckte ner kroppen i något alldeles för tajt, något som inte alls var särskilt bekvämt eller ens smickrande för min kropp, bara för att det hade den där magiska bokstaven på lappen inuti.

Jag nådde det där målet som jag hade satt upp för mig själv, men lyckan som det gav mig varade inte särskilt länge. Trots det så var det inte förrän åtminstone ett år senare som jag faktiskt började inse att man inte är lyckligare för att man väger mindre eller har en viss klädstorlek.

Varför gör vi såhär mot oss själva? Hur kan vi tillåta oss själva att låta storleken på våra jeans definiera vårt värde? One size does not fit all, men lyckan sitter inte i en specifik klädstorlek och det gör inte välmåendet heller. Du är så mycket mer än en siffra på vågen eller en bokstav på en lapp i ett klädesplagg. You’re so much more than a number. Du är DU och du är underbar.

Det här är min story och jag vill att du funderar på vad din berättelse är. Du behöver inte berätta den för hela världen, men berätta den för dig själv. Skriv ner den och glöm inte bort att påminna dig själv då och då. Den är en del av dig, så lova mig att du läser berättelsen med stolthet.

PUSS!

IMG_8289Bild: lånad från reklamfilm för SpecialK