Etikett: resor

Oj, vilken resa det här har varit. Etiopien har verkligen varit helt magiskt och jag är så glad att vi åkte hit. Det har varit en känslomässig bergochdalbana och jag tror att det kommer att ta ett tag innan jag helt landat i det. Nu åker vi vidare mot Zanzibar, men jag ska skriva mer om resan när jag är hemma igen och hunnit smälta det lite <3

Den absolut finaste och bästa delen av Etiopienresan var det här, när vi åkte och hälsade på i Kuye, den lilla byn där min pappa växte upp. Det ligger långt ut på landsbygden och trots att det är knappt 20 mil så tog det uppemot fem timmar att köra. Vägarna är inte de bästa och stötdämparna på vår bil hade passerat sitt bäst-före-datum för länge sen. Lätt illamående av bilresan kommer vi fram och möts av det här; klarblå himmel och grönska överallt, wow.

I Etiopien finns flera olika folkslag och pappa är Gurage, de är bl.a. kända för sina skills när det kommer till att bygga hyddor. Vi passerade andra typer av hyddor på vägen till landet och hyddorna här var absolut de finaste och såg mest robusta ut. Och vet ni vad? Det här är min farfars gamla hydda. Det är en nyare hydda än den som pappa växte upp i, men den ligger på exakt samma ställe. Farfar gick tyvärr bort för några år sen, men det var här han bodde. Bara att tänka tillbaka på det nu ger mig tårar i ögonen, det var så fint att att vara där.

I byn pratar de flesta Guraginja och jag kan bara lite Amarinja, så enda sättet att kommunicera var kroppsspråk. Vi gick runt och hälsade på alla och ibland var det lite svårt att förstå vad som hände, vem vi var hemma hos, men vi följde efter pappa och gjorde som han sa. Här plingar man inte på dörren, man kliver bara rätt in om man får för sig att hälsa på. De flesta vi träffade hade nog ingen aning om vilka vi var, men jag tror aldrig jag fått så många kindpussar förut haha.

Som ni nog förstår är alla här väldigt fattiga, men trots det var de fulla av glädje och tvekade inte en sekund kring att bjuda oss på det lilla de hade. Jag glömmer aldrig när vi blev inbjudna till en man och det första jag såg var hans kor. Till höger i hyddan bodde kossorna och till vänster sov han och hans familj. Kan ni ens föreställa er hur det skulle vara att bo så?!

Daniel gjorde succé hos barnen. Herregud, det var så fint att se honom med dom. Han plockade några avokado från ett träd och började jonglera. Barnen skrattade och jongleringen övergick till nån slags kast med liten avokado 😛 De sprang omkring i timmar och barnen bara tjöt av glädje. Jag är ganska säker på att dom kommer minnas den här dagen forever.

Nu blir jag känslosam igen. Dels för att även om jag visste det redan innan, så fick jag än en gång ett kvitto på att den dagen det är aktuellt så kommer han bli världens finaste pappa. Men också för att jag förstår hur fantastiskt det måste vara för dom här barnen att få växa upp så fritt, i en helt magisk natur. De kan springa omkring och leka tills det blir mörkt utan att behöva oroa sig. Det finns oändligt med gräs att skutta omkring i och luften var nog den renaste jag varit med om. Tänk att pappa växte upp här.. nu förstår jag varför han älskar naturen så mycket <3

Solen gassar och jag känner en konstant doft av eukalyptus. Vi går runt i skogen och helt plötsligt kommer pappa med några gröna blad och säger ”tryck upp det här i näsan, mot din förkylning”. Sagt och gjort. Jag har ingen aning om det hjälpte eller inte, men pappa blev iaf glad 🙂

På kvällen hängde vi i någons hydda. En granne kom med kaffe som vi drack framför öppen eld. Vi dansade och pratade tills långt efter att solen gått ner. Här finns ingen elektricitet eller rinnande vatten. Några få ha skaffat en liten solcell för att kunna ladda en telefon som används för att ringa till grannbyn och göra affärer. Här är det ingen som pratar om skärmtid, här umgås man. Lite senare kom en annan granne över med kanelte (godaste jag druckit) och vi delade på en limpa bröd framför elden.

Ser ni himlen? Byborna förstod inte riktigt vad vi höll på med när vi gick ut i mörkret, tittade upp mot himlen och bara gapade, wow. Det syns inte på bild, men jag har aldrig sett så många stjärnor förut. Vi sov allihopa i farfars gamla hydda, Daniel och jag fick lyxen att sova i den enda sängen som fanns, de andra sov på madrasser på golvet. Elden höll oss varma, men när den slocknat blev det becksvart. Toabesöken gjordes i trädgården utanför, så ni förstår nog att handsprit och medhavt toapapper var vår bästa vän.

Nästa morgon åt vi frukost tillsammans allihopa, med händerna såklart. Lamm som äts med bröd och doppas i starka kryddor. Närproducerat fick helt plötsligt en helt ny innebörd. Jag tror inte de äter lamm särskilt många gånger per år, så det var verkligen en festmåltid. Allt för att gästerna skulle känna sig välkomna, vilket vi verkligen gjorde <3

Efter frukosten tog pappa med oss in på en tomt och jag tänkte att vi skulle gå och hälsa på någon som inte var hemma dagen innan. Men icke. Vi skulle bara gå in där för att ta oss till fälten av ”false banana”, de stora palmerna som ser ut som bananpalmer. Den plantan lever i upp till femton år och kan användas till att göra bl.a. mjöl, bröd och tråd, så ni förstår ju hur värdefullt det är för dom.

Promenaden fortsatte ut på fält och in i skogen. Då och då stannade vi till och pappa berätta någon anekdot från när han var liten, t.ex. platsen där han brukade knycka gräs från grannen, bäcken han drack vatten från osv. Tänk att han sprang omkring här som liten pojke och så nu bor han i Sverige. Så surrealistiskt att jag knappt kan ta in det.

Efter promenaden satte jag mig ensam en stund för att försöka ta in allt och smälta det. Jag kunde inte låta bli att undra hur mitt liv skulle sett ut om jag och min syster hade växt upp här istället? Jag förstår att det kanske inte är helt realistiskt, men ändå. Där och då kändes det inte lika avlägset, då kändes allt så nära. Så många nya intryck, så många känslor. Och så mycket historia. Tårarna rann ner för kinderna när jag satt där och jag kan inte hejda dom nu heller. Jag är bara så tacksam över att jag fått uppleva det här.

Pappa är inte direkt den som pratar mest i vår familj, men här i byn fick han verkligen ta plats och skina. Visa oss var han kommer ifrån och berätta sina historier. Det här har väckt ett intresse hos mig att få veta mer om hans bakgrund och var jag själv kommer ifrån, så jag har lovat mig själv att börja ställa många fler frågor, så att jag får höra alla hans historier <3

Efter en knapp timmes bilfärd norr om Etiopiens huvudstad Addis Abeba parkerar vi bilen vid sidan av en ihålig grusväg. Efter bara några steg längs vägen konstaterar jag att mitt val av vita sneakers kanske inte var helt optimalt, men tanken på mina smutsiga skor blir inte långvarig. Den ersätts snabbt av kittlande barnskratt och innan jag vet ordet av det skuttar jag fram över gräset med en liten flicka i varje hand. Flickorna tjuter av skratt och jag stannar upp för att ta en bild på oss. Jag vill så gärna föreviga den här stunden.

Jag hör mer skratt omkring mig och en efter en kommer de springande, helt plötsligt är jag omringad av varenda barn i byn, Den ena snorigare än den andra, men alla precis lika glada. Flera av barnen har fem storlekar för stora foppatofflor och en pojkes byxor är så stora att han tappar dom när han springer, men han vill så gärna vara med och leka att han inte bryr sig om rumpan är bar. Och jag blir helt tagen av deras energi. Dom här barnen har nästan ingenting, men de är ändå så glada. Pappa brukar alltid säga att ”det finns inga som är så lyckliga som fattiga människor” och jag börjar verkligen förstå vad han menar. Jag vet också att jag helt säkert kommer att minnas den här stunden för alltid ❤️

Åh, äntligen är vi iväg. Jag har längtat efter den här resan så länge och nu är vi här, hos pappa i Etiopien. Pappa kommer härifrån och nu när både jag och min syster är vuxna så bor han här större delen av året för att försöka uppfylla sin stora dröm om att starta igång en biodlingsverksamhet i Addis. Det är såklart jätteroligt och jag är så glad för hans skull, men det gör ju att jag saknar honom när vi inte setts på flera månader. Nu ska jag njuta av att spendera 10 dagar med honom och Daniel, mamma, min syster och mina två mostrar som är med på resan 🙂

Jag har varit här en gång tidigare, men då var jag tonåring och minns inte riktigt allt så det känns väldigt fint att få komma tillbaka hit som vuxen. Dels för att skapa minnen som jag vet att jag inte glömmer, men också för att få visa det för Daniel (och er, såklart). Etiopien är första stoppet på min och Daniels långresa (ca 6 veckor) och jag är så jäkla pepp på det här. Ingen av oss har varit borta så länge tidigare, eller spenderat varenda vaken timme med varandra under så lång tid, så det ska bli jäkligt spännande att se hur allt går 😀