Solens strålar mot huden, vågornas brus och en tuktuk som tutar nånstans länge bort. Sri Lanka, landet som fångade vårt hjärta på en gång och nu är vi tillbaka här igen. För att ta det lugnt, njuta av varandras sällskap och så såklart: för att surfa! Det har gått ganska exakt ett år sedan vi stod på en bräda sist och nu är det äntligen dags igen. Jag erkänner försiktigt för Daniel att jag är lite nervös och han frågar varför. Jag skrattar till och säger att jag inte vet, men sen slår det mig att jag är ju alltid nervös innan vi kommer ner i vattnet. Nervös för att jag ska ha glömt hur man gör, att det ska gå dåligt eller att jag ska skada mig. Vi går ner till stranden där det kryllar av ställen att hyra surfbrädor på, men vi går en bit bort till ett ställe vi har hyrt på tidigare. Jag väljer en ganska stor bräda (det är enklare då), spänner fast den i ankeln och knatar ner i vattnet.
Eftersom det var ett tag sen sist så väljer vi att surfa på s.k. white water, dvs vågor som redan har slagit och därmed har mindre kraft. Jag är fortfarande lite nervös, men gör mig redo för min första våg, kommer upp och står på brädan på en gång och sen är allt vad nervositet heter som bortglömt. Det enda jag tänker på just nu är hur härligt det är. Vi surfar kanske en timme och det går bra, mycket bättre än förväntat faktiskt, så pass bra att jag känner att jag vill ha en mindre bräda (dvs lite svårare). Jag byter från 8,6” till 7,6” och kör på en timme till, tills solen är påväg ner och det börjar regna. Först lite försiktigt och sen är det som att himlen öppnar sig, ni vet sådär som det bara gör på andra sidan jordklotet. Så jag står där i regnet, mittemot han som jag älskar mest av allt och jag känner så mycket glädje. Över att vara tillbaka bland vågorna, att jag ska få göra det här varje dag i två veckor om jag vill och över att jag får dela allt det med honom. Herregud så lyckligt lottad jag är.
